Gammalt dräktskick i Alsen
av Siv Mellberg
Källor
Vilka källor har man att gå till då man ska försöka få en bild av dräktskicket i gamla dagar?
Den första och förnämsta källan är de bevarade plaggen. En del gamla plagg finns bevarade på Nordiska museet, en del på Jämtlands läns museum och en del i privat ägo.
Den andra är bouppteckningarna, som är detaljerade och noggranna. Jag har granskat relativt många, från Offerdals tingslag med tonvikt på Alsens socken, dock ej alla, från 1700-talets mitt och framåt till 1800-talets första decennier. Längre fram på 1800-talet är bouppteckningarna ej detaljerade vad beträffar kläderna och dräktplaggen får så småningom ge vika för modekläder. Alsen och Mattmar tillhörde Offerdals tingslag. Offerdal var också moderförsamling fram till 1856, med Alsen och Mattmar som annex.
Den tredje källan för upplysning om hur allmogen klädde sig är de gamla skrifter av de män som gjort resor i vårt landskap och fört dagböcker över vad de sett. En ovärderlig tillgång av tryckt material är dr Lennart Björkquists doktorsavhandling: Jämtlands folkliga kvinnodräkter.
Dräktområden
Dräktområdena måste inte ha följt socken eller församlingsgränserna. De kan ha haft andra naturliga gränser. De geografiska förhållandena sjöar, berg och skogar, kan ha bestämt kulturgränserna. Inom kulturgränserna där man brukat jorden på samma sätt, använt samma sorts husgeråd och redskap och byggt sina hus på liknande sätt, där bör man också ha klätt sig likartat. Kommunikationerna mellan byarna har också inverkat. I isolerade områden har man konserverat ett ålderdomligare dräktskikt. Björkquist delar in Jämtland i tre dräktområden:
- Det storjämtska som omfattar centrala, södra och västra delarna av landskapet.
- Det östjämtska omfattande Ragunda tingslag.
- Det nordjämtska som omfattar Hammerdals tingslag. Offerdals tingslag hör således till det storjämtska dräktområdet.
Modepåverkan
Den i våra dagar vanliga uppfattningen att man haft en dräkt i varje socken och att den sett likadan ut genom tiderna, bör vi försöka ändra på. Dräktskicket har förändrats. Man har följt modets utveckling även inom allmogekretsar. Modeutvecklingen har dock skett i en mycket långsammare takt hos allmogen än hos de högre stånden och stadsborna. De klädde sig i modekläder. Ett exempel på influens av modet är de korta livstyckena, som ej räcker nertill kjollinningen. Dessa livstycken är inte urvuxna, som man kan tro, de är ett resultat av modepåverkan. Modeklänningarna hade hög midja och djupa urringningar vid 1700-talets sista och 1800-talets första decennier. Allmogen tog upp dessa modedetaljer och man sydde moderna livstycken med hög midja, djup ringning och smala hängslen. Den lösa kjolen satt fortfarande i midjan och det fick bli mellanrum mellan kjol och liv.
Lokal särprägel
Den lokala särprägeln, som kännetecknar folkdräkterna, kan vara svår att spåra, men man kan se vissa detaljer som är utmärkande. De långa livstyckena som finns bevarade från Alsen – Offerdal hör till 1700-talet och är ganska lika i skärningen. De saknar sprund eller kilar på framstyckena varför det bildas tvärveck i midjan. Samtliga går omlott framtill. De har tre sömmar i ryggen. Materialet är köpetyg. De yngre, korta livstycken som finns bevarade från detta område, saknar mittsöm i ryggen. Alla utom ett är av köpetyg. Nutidens jeans och skomode kan man alltså inte kalla folkdräkt, fastän man slås av tanken då man ser den likriktade klädseln. Detta mode har ej lokal särprägel utan snarare global – kommunikationens inverkan.
Varför finns då inte alla gamla dräktplagg i Jämtlands läns museum? Artur Hazelius, grundaren av Skansen och Nordiska museet, hade i sin ungdom varit bl.a. i Alsen. Han hade avlägsna släktingar här och han hade under 1870-talet några trogna män som samlade in föremål av alla de slag. Just offerdalsområdet är särskilt rikt representerat, vad dräktplagg beträffar i Nordiskas samlingar. Kontakterna kan ha haft sin betydelse för att få insamlarna intresserade. De av Hazelius styrda insamlingarna skedde innan insamlingarna till Jämtlands läns museum påbörjades. Men trots detta så finns en stor samling av dräktplagg från hela länet i Östersund.
Insamling till museerna
Varför finns då inte alla gamla dräktplagg i Jämtlands läns museum? Artur Hazelius, grundaren av Skansen och Nordiska museet, hade i sin ungdom varit bl.a., i Alsen, han hade avlägsna släktingar här och han hade under 1870- talet några trogna män som samlade in föremål av alla de slag. Just offerdalsområdet är särskilt rikt representerat, vad dräktplagg beträffar i Nordiskas samlingar. Kontakterna kan ha haft sin betydelse för att få insamlarna intresserade. De av Hazelius styrda insamlingarna skedde innan insamlingarna till Jämtlands läns museum påbörjades. Men trots detta så finns en stor samling av dräktplagg från hela länet i Östersund.
Materialförsörjning och anskaffning
Köpetyger
Att de insamlade dräktplaggen till största delen består av högtidsplagg och ofta är av köpetyg kan ha sin förklaring. Bouppteckningar vittnar också om den rika förekomsten av köpetyger. När insamlingarna till museerna skedde ville man helst lämna ifrån sig det som var helt vackert och dyrbart. Det som var hemma tillverkat uppskattades inte lika högt efter dåtidens värderingar, dessutom användes de enklare plaggen tills de blev utslitna. I självhushållens tid då man tillverkade det mesta hemma på gården, de grova oblekta hamp- och linnetygerna till särkar och skjortor för vardagsbruk, vadmal till kjolar och byxor, uppskattade man säkert de vackra och färgade köpetygerna. De flesta hade också ett välutrustat klädförråd. Man hade någon eller några omgångar kläder av fin kvalité även om man inte var en besutten bondhustru. Hulphers skriver om Mattmar: ” kvinnfolkens dräkt är sidentygsmössor, silkeshalsdukar, klädeströjor, kjortlar av semre och bettre ylletyg. De mindre förmögna hava ej så kostsamma klädesbonad ”. De kläder man skaffade sig fick räcka hela livet. De gick också i arv. Kläderna var i många fall den enda personliga egendomen. Hulpers säger vidare i sin skildring av klädedräkten : ”Klädedräkten är mest lika över hela landet. Stora dubbla silkeskläden ifrån 1 till 2 eller tre bäres efter förmögenhet då de äro väl klädda. Ju dyrare de fås, desto hellre väljas de, vilket säges vara en yppighetsföljd av norska handeln.” Levangermarknaderna har långa tider varit välbesökta av bönderna från västjämtland. Nils Hallan säger i sin bok: Jemtar på Levangsmarknaden i 1680årene: ”Likevel kan vi nok våge å sette fram den påstand att jemtene mötte verdenskulturen på Levangsmarknaden. De förste bomullstöy i Jemtland var nok kjöpt på Levanger.” Gårdfarihandeln har också spelat en stor roll vid materialanskaffningen. Knallar och masar har kommit på besök med sina lockelser. Dalaspetsar på stycken är vanligt förekommande. För att stävja lyxens utbredning utfärdades statliga överflödsförordningar. Dessa förbjöd inköp av siden och andra kostbara tyger. Man fick dock lova att använda de plagg man redan hade. Men om något nytt lyxplagg smögs in i klädförrådet var svårt att kontrollera. Att det var si och så med efterlevnaden av överflödsförordningen bevisas av att de måste upprepas.
Hampa
”Hampa sås i Jemtland alltid av inhemskt frö – borde bytas om med Lifländskt frö och ej årligen sås på samma åker” Så skrev Fale Burman på 1790-talet. En arbetsskjorta av hemodlad hampa finns bevarad hos Nils Jonsson i Viken. Nils Jonssons morfar Halvar Nilsson var född år 1841. Han övertog gården i Viken år 1870. Han var en storvuxen karl. Nils J:s morfarsfar Nils Olsson var född år 1798 i Bleckåsen, gift med Brita Halvarsdotter född år 1811. Han köpte gården i Viken år 1845. Han var en liten karl. Nils Jonsson tror därför att skjortan tillhört honom, av skjortans storlek att döma. Nils vet genom skifteshandlingar och muntlig tradition att hampa odlats på gården.
Lin
Jag fortsätter att citera Burman: ”Måns i Östbacken och Per Frestadius i Mellbyn pläga årligen så lin och få det just vackert” Burman 1798: Måns Olofsson i Östbacken sår och får alla år vackert lin på sin svaga sädeshemman. Något linneplagg finns ej bevarat på JLM eller NM från det aktuella området. De gamla linneplagg som finns bevarade från andra delar av Jämtland har sparsamt med broderier. Detta torde vara följd av att den norrländska kvinnan behövts i utearbetet på de jämförelsevis små gårdarna och ej fått så mycken tid över för att brodera. Här kan man göra en jämförelse med de rikt broderade särkarna och skjortorna i tex. Skåne, där gårdarna varit stora och bärkraftiga.
Ull
Ullen var tillsammans med lin och hampa stommen i materialförsörjningen. Vadmalen var en betydelsefull vara till de grövre kläderna. Den färgades även och användes till något finare kläder för både kvinnor och män. Vadmalen användes även som handelsvara. Men man vävde även finare tyger av ullgarn, som man färgat. Kalmink, ett bredrandigt, helylle, glättat köpetyg i glada färger, kopierade man hemma vid vävstolen. Den hemvävda kalminken vävdes på linvarp och förekommer i några bevarade plagg, bl a en bredrandig kjol från Offerdal.
Rött schagglivstycke från Alsen
Burman: ”Intill 1740 hade quinnkönet i Iemtland lif stycken af Schagg eller Sammet med galoner i Sömmarna – 6 å 7 breda par Silfver Hakar framtill, genom hvilka lifstycket snördes med granna band, nedomkring var en vallk, med hvilken Kjortelen hängde.”
I Nordiska Muséets samlingar finns ett rött schagglivstycke från Alsen. Upplysningar om plagget lyder: ”Efter en gumma i Kjösta, mormor åt nuvarande Kerstin Olsdotter i Vången. Gåva genom kyrkoherde P. Åström, Alsen 1873. ”Burmans beskrivning av schagglivstycken stämmer inte överens med Alsenlivstycket, men den är ett belägg för att dessa plagg har varit ganska vanligt förekommande. Alsenlivstycket är ett ålderdomligt plagg.
Jag har på Landsarkivet i Östersund, fått fram uppgifter om Kerstin Olsdotter, hennes mor och mormor samt granskat deras bouppteckningar. Dock utan att finna schagglivstycket. Vad jag ville veta var, vilka kläder som funnits samtidigt och hos samma familj där alsenlivet funnits. Jag gick dock vidare i min forskning och fann i Kerstins mormors mors, Anna Månsdotter i Östbacken, bouppteckning 2 schubblivstycken.
Några data om de fyra generationerna Alsenkvinnor
Anna Månsdotter, Östbacken född år 1713 död år 1803 gift med bonden Olof Andersson, barn 8 söner, 2 döttrar. En av sönerna hette Måns, linodlaren som Burman talar om.
Anna Olofsdotter, Kjösta född år 1750 död år 1796 gift med gästgivaren Erik Andersson, barn 1 son, 3 döttrar.
Annicka Ersdotter, Vången född år1776 död år 1866 gift med bonden Olof Olofsson, barn 1 dotter, Kestin
Kerstin Olofsdotter Vången född år !807 död år 1874 gift med bonden Nils Ersson, barn 3 söner, Erik, olof och Carl.
1803 den 12 april blef laga Bouppteckning förrättad efter afledna Enkan hustru Anna Månsdotter i Östbacken som den sistlidna Januari med döden afgått, och efter sig sex stycken söner och 2ne döttrar, egendomen upgafs af sonen nämdemannen Måns Olofsson i Östbacken och befants följande näml:
Kwinskläder
3 stycken svartmössor…….. 16
En grön camlots Kjortel…….. 2 16
En svart sametskrage………. 16
En blå do…………………. 2 16
2 svart 1 brun silkeshalsduk 3
En svart do…………………. 1 16
Et svart flor……………………. 24
En svart do…………………. 2 16
2 st bomullsplogg…………… . 32
2 st blå kjortlar………………….. 1 16
2 st nesduksplågg …………. 24
En hvit do ……………………… 12
2 st hvitplågg ………………… 1
2 st randiga do …………………. 2
1 st hvitt plågg do ……… 8
4 st do …………………………. 1 16
4 par handskar …………….. 24
Et silkesförkläde ……………… 2
En blå kappråk……………… 1 32
2 st svarta förkleden ……….. 40
En blå kledeströja ……….. 1 16
Et cartun do …………….. 16
2 st svart do ……………… 1 16
2 st randiga förkleden …….. 24
2 st grön en svart gl …….. 32
2 st hvita förkleden …………. 1
2 st blå hvalmars tröjor.. 32
3 par strumpor ………………… 24
En gl brun kledeströja … 12
4 st särkar ……………………….. 2 16
2 st shubb lifstycken…… 40
2 st linlerfts öfver ban …….. 32
År 1796 den 9 December förrättades Bouppteckningen hos Gästgifvaren Erik Andersson i Kjösta efter des afledna hustru Anna Olofsdotter, medan hon den 23 förledne september, genom döden afgått och efter sig lemnat fyra stycken barn, En son och trenne döttrar. Sonen Olof sjelf myndig och dottern Sara, gift med Bonden Olof Mattson i Trång, samt döttrarna Anna och catharina förhvilka härav förmyndare förordnades. Egendomen upgafs av ErikAndersson som följer
Gångkläder quhinns
2 st sammetsmössor med band 1 16
1 st cattun 1 16
Tre stycken med spetsar 1 16
1 st do 40
2 st plågg 1
2 st förkläden sf bomul 1 32
1 st dito med röränder 1
2 st förkläden 1 16
1 st plågg 1
1 st söndrigt 4
1 st hvitt silkesplågg 1
1 st muff 40
1 st rörandig halsduk 1 24
1 st kamlots tröja 1 8
En rörandig halsduk för 1 24
1 st svart klädeströja 32
1 st Bomulshalsduk 32
1 st dito brun 40
1 st dito 24
1 dito af prässe hvalmar 40
1 st dito 20
1 do af mörkblått camlott 32
1 st dito 16
1 st camlots lifstycke 20
1 st svart halsduk 1 16
1 st svart klädeströja 36
1 st silkes halsduk 1
1 st blåaktig klädeströja 2
1 st dito 32
1 st röblå kamlots kjortel 3 24
1 st bomulsplågg 24
1 st blå kjortel 3 24
5 st lärfts halsdukar 1 54
1 st grön hvattrad kjortel 1 24
1 st lärfts plågg 32
1 st svart kamlots kjortel 1 24
1 st lärftsförkläde 1 8
1 st prässehvalmars do 2
1 st svart do 1 8
1 st randig kjortel 1
1 st dito 32
9 st sarkar 4 24
2 par handskar 12
Kommentar till Anna Månsdotters och Anna Olofsdotters bouppteckningar
Kjortlar och tröjor
Burman: Offerdal och Undersboer haft svart dräkt. Jag utgår från att Alsenlivstycket tillhört Anna Månsdotter född år 1713.Buemans korta beskrivning av ”Offerdalsboernes” dräkt stämmer. I samtliga bouppteckningar, som jag granskat förekommer svarta kjolar av fint köpetyg, oftast kamlott, och svarta tröjor av någon finare kvalitet än vadmal, oftast kläde. I många fall har man mer än en svart tröja och kjortel.
Hur man kombinerat de olika plaggen, som finns i bouppteckningarna, vet vi inte nu, men man kan förmoda att endast vid större högtider bars de finaste kläderna, de i bouppteckningarna dyraste.
Kyrkan var den naturliga samlingsplatsen, där man fick motta förkunnelser av såväl andlig som profan karaktär. Där utövades också kontrollen av klädseln, som hade sina givna regler. Att tröjor och kjortlar utgjort basplaggen i klädförrådet står helt klart. I de flesta bouppteckningar finns 7 – 10 kjortlar och ungefär lika många tröjor. Blå, gröna, bruna och randiga kjortlar i skiftande kvalite och antal förekommer. Röda kjortlar är de ålderdomligaste och förekommer i några fall bla efter en kvinna i Bräcke ( Alsen ) född år 1686.
Livstycken och kragar
I de tidiga bouppteckningarna, efter kvinnor födda nära sekelskiftet 1700, kan man se en lägre frekvens av livstycken än i de senare bouppteckningarna. Varje kvinna har något eller några livstycken, men antalet är inte alls lika stort som antalet kjortlar och tröjor. Kan detta bero på att de äldre inte alltid burit livstycke? Tidigare hade liv och kjol hängt ihop – den äldre livkjolen. Av tröjornas mångfald att döma torde man ha burit tröja vid de flesta tillfällen. De kalla bostäderna och kyrkorna talar också för detta, likaså förekomsten av kragar i de äldstas kvarlåtenskap. Anna-Maja Nylen`hävdar: ”Det (livstycket ) har sannolikt ett utvecklingshistoriskt samband med barmskinnet och bröstlappen, vilka i sina äldre former varit framtill slutna plagg.” Det är allt hon skriver om bröstlappen, men den kan ha samband med de plagg som Burman talar om vid slutet av 1700- talet: Sådana halskragar af kläde, som LappQvinnor nu hafva, brukade Allmogens hustru fordom- nyttja dem nu blott af svart flor.
Vi ser bland Anna Månsdotters gångkläder en svart sammetskrage och ett svart floor. Uttrycket flor som materialbestämning förekommer i flera fall men även som substantiv. Här kan materialet flor ha fått en överförd betydelse och krage av flor betecknas som endast flor. Här kan man göra en jämförelse med materialet stry – strige som gett namn åt plagg av stry. För att återgå till kragen, bör den rimligen ha burits under tröjan, varför livstycke ej alltid ansetts nödvändigt. Dessa påståenden är hypoteser och bör ej tas alltför allvarligt av läsaren av denna uppsats. Dessutom kan invändas mot att det undersökta materialet ej varit tillräckligt stort för att vara representativt. Förekomsten av livstycken ökar emellertid och kragarna försvinner med tiden.
Förkläden
Med förkläden har man förmodligen varierat sin klädsel. De flesta kvinnor har vid denna tid haft svarta förkläden av god kvalité, av priserna att döma. Samma sak gäller vita förkläden och lärfts förkläden, som förekommer hos de flesta och i många fall är högt värderade. Reglerna för hur dessa förkläden burits är svårt att spåra, eftersom man i olika delar av Sverige än burit vitt förkläde vid konfirmation och nattvardsgång, medan man i andra trakter burit vittförkläde vid sorg. Att de är högtidsförkläden står i alla fall klart. De svarta förklädena är lika svåra att spåra reglerna för. Kattunsförkläden är rikligt förekommande och torde ha använts mera fritt. Silkesförkläden har enligt dr Björkquist ej varit vanligt förekommande under 1700- talet. Han har i bouppteckningar hittat endast några få i hela Jämtland från denna tid. Anna Månsdotter i Östbacken hade ett av dem, som framgår av hennes bouppteckning. Kerstin Olofsdotter, Vången hade ett av dem, som framgår av hennes bouppteckning. Kerstin Olofsdotter, Vången hade fem sidenförkläden bland ”skrep i härbärget.”
Huvudbonader
Den sociala skiftnngen ges ej nämvärt uttryck i detta område. Dock kan man betrakta den gifta kvinnans svarta mössa som ett uttryck för social ställning. Flickornas mål var att bli gift och få bära de gifta kvinnornas symbol. Man bar håret uppsatt och väl dolt av stycke och mössa. Mössorna var försedda med band, svarta för de gifta och kulörta för de ogifta. Då färg anges på de ogiftas mössor förekommer grönt och blått. Att visa sitt hår ansågs oanständigt och i bouppteckningarna förekommer en rik flora av plågg , som väl användes i vardagslag och i enklare sammanhang för att skyla håret. Bindmössan var ett högtidsplagg och bars till högtidsdräkt.
Muffar
Burman: ”Ännu i mitt minne hade hederliga Bondgummor ludna muffar äfven om Sommaren.” Bruket av muffar har varit vanligt över hela Jämtland och förekommer i Anna Olofsdotters bouppteckning såväl som hos många av hennes samtida. Hundskinn var enligt dr Björkquist det vanligaste materialet. Men i landskapets västra delar har även utter och bäverskinn förekommit.
Kapprockar
De ytterplagg som vid denna tid förekommer på både mans och kvinnosidan är kapprockar. Huruvida de sett likadana ut för båda könen är svårt att veta. Dessa ålderdomliga plagg som det rör sig om när det gäller Alsenlivstyckets tidevarv är svåra att veta något om , då de ju av åldersskäl ej finns kvar. Men docent Anna-Maja Nylén beskriver kapprocken sålunda: ”Under 1700-talets slut och 1800-talets förra del sprider sig den s. k. kapprocken, en vid rock med en kappa som nådde öv.er axlarna eller till midjan.” Kapprocken finns dock redan i Anna Månsdotters bouppteckning men även bl. a. hos en kvinna född år 1686. En mans kapprock från Oviken finns bevarad på JLM.
Servietter förekommer ofta tillsammans med gångkläderna. Att de var nödvändiga attribut förstår man när man läser en så sen bouppteckning som Kerstin Olofsdotters och ser att där finns bland husgeråd: 2 st gafflar och 1 dussin bordsknivar.
Brudgåvor
Hagström sommaren 1749: ”Brudgåvor, som friaren gifver sin fästemö, består uti en bred förgyld silfverring, en psalmbok och ett silkesmösstyg. Den som är något förmögnare, lägger härtill ett par handskar, och en silkeshalsduk.”
Sammanfattning
Vad vi vet är denna genomgång är att svart var modefärg under större delen av 1700-talet. Vi känner till tygkvaliteerna, oftast kamlot i kjortlar och oftast kläde i tröjorna. Kattunsförklädena var vanligt förekommande. Vi vet också att Anna Månsdotter hade silkesförkläde och att svarta och vita förkläden ej sällan förekom. Vad vi däremot inte vet är hur plaggen ser ut och hur de varit sydda. Det är saker som vi inte får reda på eftersom plaggen ej finns kvar. Måhända finns något gammalt dräktplagg ändå bevarat bakom fönsterfodren i något hus i Alsenbygden? Tänk om du som byter fönster i och renoverar den gamla stugan kanske gör ett fynd. Före gullfiberns tid tätade man gärna med uttjänta kläder.Även om vi inte vet Anna Månsdotter och hennes samtida såg ut i sina dräkter så sänder jag en tacksamhetens tanke till de människor, som ombesörjde så att det vackra Alsenlivstycket finns kvar, så att vi i våra dagar fått möjlighet att göra exakta kopior.
Not 1
Fale Burman var född i Kall år 1758. Efter studier vid Frösö Trivialskola, Härnösands gymnasium och Uppsala universitet tjänstgjorde han bl.a som gymnasielektor i Härnösand. Han reste i Jämtland på 1790 talet och förde dagbok över folkets liv. Materialet hade han för avsikt att samla till en omfattande Jämtlands beskrivning. Den blev dock aldrig färdig. Han dog redan 1809.
Johan Otto Hagström var jämtlandsbördig, läkare och Linnélärjunge. På kungligt stipendium gjorde han en resa genom Jämtland sommaren 1749. Han var då 33 år gammal. Hans Jämtlandsbeskrivning utgavs i tryck år 1751.
Abraham Abrahamsson Hulphers har skrivit: Samlingar till en beskrivning över Norrland. Andra samlingen om Jämtland trycktes år 1775. Hulphers har fått sina upplysningar ”genom cirkulair-bref til Pastores i orten”
Ordförklaringar
Cartun, cattun – tryckt bomullstyg( av eng cotton= bomull
Kamlott – tvåskaftat köptyg av hårt tvinnat ullgarn, imp. Engl, Frankr.
Kjortel – kjol
Schagg, schubb – mönsterpressad sammet eller plysch
Tröja – jacka av tyg
Öfverban – överdel (blus )
Litteratur och källor
- Björkqvist L – Jämtlands folkliga kvinnodräkter (Uppsala 1941)
- Burman F – Annteckningar om Jämtland i urval (Lund 1930)
- Hagström JO – Jemtlands oekonomiska Beskrifning eller Känningar Iakttagen på resa Om sommaren 1749 (Stockholm 1751)
- Hallan N – Jemtar på Levangermarknaden I 1680 årene (Trondheim 1966)
- Hulphers Abr:son A – Samlingar till en beskrifning over Norrland (Stockholm 1912)
- Jämten 1934, Östersund 1934
- Nylén A M – Folkdräkter ur Nordiska museets samlingar (Lund 1971)
Otryckta källor
- Bouppteckningar fr Offerdals tingslag, Landsarkivet Östersund
- Kyrkoböcker fr Alsens församling, Landsarkivet Östersund
- Textilavdelningen, Jämtlands läns museum Östersund
- Textilavdelningen, Nordiska museet Stockholm