Aspåsdräkten

av DräkterJH

Mitt intresse för bygdekultur har jag haft inom mig sedan 1940/50-talet då jag var folkdansare i Östersund. Därför har jag intresserat mig också för Aspåsdräkten och dess historia. Min egen dräkt sydde jag på 1970-talet med sömmerskan Betty Liström som ledare. Då började jag undersöka hur dräkten egentligen skulle se ut med att se några av dräkterna som deltog vid utställningen och dräktparaden år 1935.

Dräktens tillkomst

Aspåsdräkten är en av de sextiotal jämtländska sockendräkter som utan direkt historisk bakgrund skapades på 1930-talet. Den är en av de dräkter som belönades med ett andrapris vid den stora bedömningen år 1934. I Aspås hade vi två dräktombud Karin Stenberg, Aspåsnäset och Sofia Persson, Lien, Aspås, som på olika sätt arbetade fram material till en dräkt för vår socken till den stora dräktparaden år 1935. Dräktombuden hade som uppgift att besöka gårdarna i socknen för att få fram något klädesplagg eller delar av plagg som kunde härröra sig från 1700-talet och fram till mitten av 1800-talet och som ansågs vara från ett högtidsplagg. Karin Stenberg var den som flitigt besökte gårdarna och samlade in många plagg och tyger som hon sedan gjorde en utställning av för att visa vad som fanns att tillgå. Sofia Persson däremot var den vävkunniga som föredrog att sitta hemma och väva upp prover. Familjen Persson hade på den här tiden en 14-årig piga, Margit Fahlén från Storgården. Eftersom varken Sofia själv eller dottern Agnes ville ha någon dräkt så syddes det en till Margit. Den dräkten är numera hembygdsföreningens. Det var en sömmerska i byn, Märta Persson från Tand, som sydde den och som förlaga hade hon en dräkt från Hammerdal med randigt liv. Margit har berättat att ”tant Sofia” hade väldigt många telefonsamtal (som inte var så vanliga på den tiden) med Jämtslöjd när hon höll på med dräktvävningen. Jämtslöjd hade på den tiden en egen slöjdskola av mycket hög klass och man kan ju förstå att det var väldigt ruschigt där med bl.a. dräkttillverkning.

Slöjdnämnden granskade

Dräktombuden skickade in det insamlade materialet till slöjdnämnden i stan. Tillsammans gick de igenom allt material och med ytterligare hjälp av gamla bouppteckningar bestämdes sedan hur vår dräkt skulle se ut. Resultatet blev ju onekligen bra! Ombuden hade fått ett häfte där de skulle anteckna var de olika dräktdelarna kom ifrån och hur de använts, för att berika dess historiska värde. Något sådant häfte finns inte från Aspås. Det finns alltså ingenting nedtecknat från dräktens tillkomst och heller ingen riktig förlaga, annat än ett stycke som finns på museet.

Beskrivning av Aspåsdräkten

Kjolen

Till kjolrandningen har Sofia Persson inspirerats av en tygbit från ”innamat`n” d.v.s. stoppningen i en långkudde. Hon vävde upp ett tygprov som har godkänts av slöjdnämnden till vår dräkt. Tygprovet finns på museet. Kjoltyget skall ha en längd av ca 2,3m. Kjolen skall rynkas så att skryt-ränderna framträder och ha ett slätt parti fram, ungefär 15-20 cm. Sömmen och därmed öppningen skall vara strax till vänster om mitten fram. Kjolen skall vara lång men ändå bekväm att röra sig i, omkring 15-20 cm från golvet.

Livstycke

Mönster till livstycket som vi använder är det som Greta Nilsson, från Näset, fick när hon var elev på Jämtslöjds kvinnliga slöjdskola vid den tid när de första 30-tals dräkterna tillverkades. Greta tillverkade sin Aspåsdräkt på slöjdskolan och hade den sedan på dräktparaden 1935. Livet skall vara enfärgat och skäras på raken i tre stycken. Ett bakstycke, sidstycken och ett kilformat framstycke med knäppningen till vänster som överensstämmer med kjolöppningen. Axelsömmen skall vara en bit ner på ryggen, som det var brukligt på 1700-1800-talet. Förklädet vävdes på 30-talet av gloriagarn för att det så mycket som möjligt skulle likna ett sidenförkläde. Numera används bomullsgarn 30/2 i varpen och ett merceriserat bomullsgarn till inslag. Munkabältesbården nertill är från en sidenschal som ägdes av Agda Jacobsson, Näset. Den är fotograferad av museet, så bilden finns i deras bildarkiv. Linning och knytband är av tyget med munkabältesbård även där. Förklädet skall rynkas mot linningen eller också med små lagda veck. Förklädesbandet knytes i vänster sida utan rosett. Längden på förklädet bör vara ungefär 5 cm kortare än kjolen.

Överdelen

På 1930-talet gjordes ”blusen” med trumpetärm och för sin tid klassisk skärning med urtagen ärmringning och låg ärmkulle, utan ärmkil och med broderad bård nertill (se nedan om schaletten). Några hade halsurringningen fyrkantig och andra hade den rund, samtliga sydda med infodring. När 70-talsdräkterna började tillverkas blev vi rekommenderade av såväl Jämtslöjd som länsmuseet att göra ärmarna raka och med kil samt den broderade bården nedtill på ärmen. Halsurringningen gör vi rund med ett sprund bak och med smal rullfåll runt både ringning och sprund. Sprundet knäpps med en tränsat hälla och tråd- eller pärlemorknapp. Den som inte vill ha den raka ärmen kan med fördel sy den s.k. allmänna blusen med kval i framkanten på ärmen och knytband. Schalen skall i likhet med alla andra jämtlandsdräkter vara av siden. Det var ofta en fästmansgåva eller i annat fall använde man den som fanns i hemmet. På 1930-talet godkändes inte den bomullssjalett som är från 1800-talet till schal. Den är märkt AND Anna Nils Dotter som föddes 1824 i Nygården och dog 1860 i Rehn och är Stina Olssons, i Rehn, morfars mor. Däremot gillade slöjdnämnden den vackra blomrankan som kantar sjaletten och föredrog att placera den på överdelens ärmar, men inte broderas lika kompakt som på sjaletten utan att langettstygnen skall spreta utåt och blommorna vara lite mindre än på sjaletten. Nuvarande dräktkommitté har en annan åsikt än man hade på 1930-talet. Nu anses det att denna Aspåssjalett är så vacker och har ett historiskt värde att vi bör ha den som schal till vår dräkt, vilket vi också har. Det är många som de sista åren har sytt sig en Aspåssjalett att pryda dräkten med.

Stycket

Mössans stycke finns i länsmuseets samlingar och är den enda dräktdel som vi har förlaga till. Såväl det broderade mönstret på tyll som den knypplade spetsen har vi kopierat exakt. Om man inte har möjlighet att få tag på en knypplad spets med samma mönster som originalet, kan man använda någon annan spets, t.o.m. köpespets kan godkännas eftersom det ansågs vara fint, men inte av konstfibermaterial. Mössan, den s.k. bindehättan, ska för gifta vara klädd med svart siden, eftersom det bestämdes så på 1930-talet. Bindehättan för ogifta har i Aspås sytts av samma tyg som till förklädet, eftersom det skall likna siden. Den skall också ha ett mössband i pastellfärger. Vita strumpor hör till dräkten

Skor

Om man inte vill skaffa särskilda dräktskor går det bra med en skön svart promenadsko. Den bör inte vara av mockaskinn eller blankt lackskinn.

Armband i svart tagel

Ett mycket originellt tillbehör till vår dräkt är armbanden. Det skall vara ett på varje arm. Originalet är från Karin Stenbergs mor som var född i Stockholm men växte upp som fosterbarn hos Johan Pers i Näset, den gård som Bob Persson äger nu. Familjen hade också släkt i Norge. Originalarmbandet har Karins dotter Viola Rangbrink skänkt till hembygdsföreningen. Armbanden är knutna med en mängd knopar s.k. grönlandsstek och är elastiska och har dessutom två små knappar vardera med hällor för att knäppa dem vid handleden. Det är ovisst vad som menas med armbanden, men funktionen kan eventuellt vara den att vid behov fungera som manschetter utanpå de vida ärmarna.

När högtidsplagg blev sockenplagg

När sockendräkterna skapades på 30-talet var det inte så många socknar som hade förlaga till en hel dräkt, utan endast vissa klädesplagg eller bara en tygbit. Detta har med åren skapat bryderi för dem som söker äktheten med dessa gamla högtidsplagg som man vet att man bar på 1700- och till mitten av 1800-talet. Då var det inte tal om att man klädde sig likadant sockenvis. Det var skönheten, äktheten och det speciella snittet på dessa högtidsplagg som man ville kopiera på 1930-talet. Att varje socken skulle ha sin egen dräkt var en idé som dök upp några år före den stora utställningen 1936. Det planerades att bli ett imponerande inslag i programmet när dåvarande Kronprins Gustaf Adolf och Kronprinsessan Louise skulle inviga utställningen. Och det blev imponerande!

Att bära dräkt

Många hembygdsvänner klär sig med förkärlek i sin sockendräkt när man vill känna sig välklädd. Tänk så härligt det är att ha en dräkt. Då är klädbekymret löst om man blir bortbjuden på något högtidligt kalas. Dräkten passar vid både sorg och glädje, vid sommarfester, skolavslutningar, bröllop och andra kalas men också vid begravningar. Vid större sammanslutningar där många bär dräkt får man också en trivsam samhörighetskänsla. Den trivselfaktorn är viktig bland stressade nutidsmänniskor.

Pekpinnar

Med tanke på att det är en sorts kopiering av den högtidsklädsel man hade på 1700-1800-talet bör man ha respekt för hur man klär sig i dräkt. Med bindhättan visade man sin sociala status, varifrån man kom och dessutom var det fult att visa håret och därför bör man bära huvudbonaden. Även om den inte är det roligaste plagg man tar på sig, denna svårburna bindehätta, så hör den till helhetsbilden av klädseln. Man bör inte ha högklackade skor. Man bör inte bära moderna smycken som pärlcollier eller manglade guldlänkar kring armar eller hals. Inte heller moderna ringar passar till dräkten. Det hör inte till stilen på plagget. Moderna handväskor hör inte heller till helhetsbilden.

Utan pekpinnar

I Aspås tycker vi inte så mycket om pekpinnar. Vi vill ha många som med glädje bär sin dräkt vid många tillfällen som möjligt, även om det är utan huvudbonad. Hellre det än att ingen vill bära dräkten på grund av bindehättan. Det är kanske ett modernt sätt att se på dessa plagg som nyskapades på 1930-talet. Vi har ju ingen gammal och riktig förlaga från 1700-1800-talet som binder oss till lydnad.

Av Märit Ivarsson, Dräktombud

Denna webbplats använder sig av cookies. Genom att klicka OK utgår vi ifrån att detta godkänns av dig. OK Läs mer