Frostvikendräkterna

Nedtecknat av Berit Jonasson, dräktombud och Frostvikenbo sedan 1962.

Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av tyger och ”gammeldags” kläder. Min mamma pratade ofta om att hon ville ge mig en folkdräkt, en Strömsdräkt, men det blev aldrig så. När jag flyttade till Frostviken fick jag så småningom kontakt med vävstugan i Gäddede och Frostviksskolan där högstadieflickorna fick väva tyg till och sy sin Frostvikendräkt, som sen bars vid skolavslutningen i 9:an. Min uppgift under flera år blev, att under vårterminen i 9:an biträda textilslöjdsläraren, så att eleverna hann bli färdiga med sin dräkt. Jag tyckte att det var ett avancerat slöjdprojekt att både väva tyg till kjol, livstycke och förkläde, väva förklädesband och knyppla spets till bindmössans stycke och sedan sy dräkten. Några årskullar fick även göra väskskölden i metallslöjden. Även om många av flickorna klarade det bra, var det en hel del som slet ont. Jag tordes självklart inte knysta om min åsikt, eftersom alla tyckte att det var så fantastiskt att man fick göra sin egen Frostvikendräkt.

Frostviken har två dräkter: Vardagsdräkt och högtidsdräkt eller helgdagsdräkt. Men det var endast vardagsdräkten man fick sy eftersom det var ”den riktiga Frostvikendräkten”. Helgdagsdräktens livstycke var ursprungligen sydd av köpetyg och det var inte ”typiskt Frostviken”. Så gick åren och det här var allt jag visste om dräkterna och det nöjde jag mig med. Intresset vaknade på allvar, när jag upptäckte det vackra 1700-talsslivstycket från Fågelberget, som hängde på en vägg i Hembygdsgården, och förstod att det var originalplagget till helgdagsdräktens livstycke. Skulle inte det vara en ”riktig Frostvikendräkt” och visst var det väl ”typiskt Frostviken” att på handelsresorna till Overhalla och andra marknadsplatser i Norge köpa med sig vackra tyger hem. Bomull och linne är ju också ”köpetyger” om man bor i Frostviken. Tyvärr kom mitt intresse lite för sent, eftersom det vid den tidpunkten egentligen inte fanns någon, som kunde berätta historien om de båda dräkterna. Det fanns praktiskt taget ingenting nedskrivet heller.

Det jag först hittade på Hembygdsgården var ett papper med följande text (förmodligen skrivet av Stina Gustin, textillärare): Grårandig frostvikendräkt. Den här dräkten får väl anses som typisk för Frostviken som på grund av sitt isolerade läge fick vara självförsörjande även när det gällde kläder. Den härstammar från 1850-talet. Ingen förebild har hittats till den här dräkten, endast en handsydd vit blus (Fast den kom inte att användas som originalplagg. BJ), dräkttyget efter beskrivning av äldre. Enligt Ebba Jönsson, Mon, gav mor Maja-Stina en mycket noggrann beskrivning på detta tyg till Ebbas mormor (Ingeborg Aronsson) när hon omkring 1920 skulle väva till sina barnbarn. 1935 startade Bengta Mårtensson och Karin Wassdahl tillverkning av den här dräkten, och lyckades intressera 12 stycken som vävde och sydde sina dräkter och deltog i dräktparaden på Jamtli i Östersund sommaren 1935. Att det här tyget kan anses som typiskt för bygden kan förklaras med att alla hade får som man kardade och spann, och vävde sina tyger av till kläder. Även växtfärgning kom väl tidigt med i bilden.

Högtidsdräkt

Denna dräkt kallas för högtidsdräkt. En förebild till den här västen hittades i Fågelberget på 30-talet, ett brudlivstycke som finns här på Hembygdsgården. Det livstycket är sytt av köpt tyg (kalmink. BJ), varför man kan förutsätta att det kommit med gårdfarihandeln och knallarnas besök i våra bygder. Duktiga kvinnor i bygden har då vävt upp lika tyg, men i yllegarn, en mörkblå kjol i halvylle därtill, och på så sätt skapat en högtidsdräkt. Den här dräkten togs upp 1936 av samma initiativtagare som den grå dräkten, Karin Wassdahl och Bengta Mårtensson. Några härifrån deltog i parad vid utställningen i Östersund 1936 med denna dräkt. Till båda kvinnliga dräkterna hör luvor i olika färger för olika stånd: Ogift – rosa, Gift – svart, Ungmö – mörkblå.

Projekt Frostvikendräkt

Hösten 1996 började vi i Frostvikens Hemslöjd fundera på att göra något inför Frostvikens 250-årsjubileum år 2000. Mitt eget stora intresse för textilier, klädhistoria och därmed folkdräkter, gjorde att jag föreslog att vi skulle ta en titt på Frostvikendräkterna. Vi beslutade att se till att komplett material till båda dräkterna skulle finnas att köpa i vår butik (till den grårandiga dräkten fanns redan materialet), dessutom skulle dräkternas historia dokumenteras. Två utställningsdräkter skulle sys upp. Så småningom skulle en utställning arrangeras. Vi beräknade att projektet skulle vara klart i juni 1998. Det gick enligt planerna beträffande material i butiken, utställningsdräkterna blev sydda, två skyltdockor inköptes och vi deltog i en konstutställning på Församlingshemmet i påskhelgen. Förhoppningarna vad gällde dokumentationen var också stora, men där sprack våra planer. Hur jag än letade och frågade, framkom inte mer än ovanstående anteckningar. Två av deltagarna i dräktparaden på Jamtli 1935 berättade i alla fall för mig: Ebba Jönson, Mon. ”När jag var skoljänta vävde min mormor det där grårandiga tyget och Olle Johanssons mamma eller var det Erik Petter Sara (Linnea Hedströms mamma BJ) sydde en västklänning åt mig. Det var väl till nån skolexamen. Rut, min syster fick ta över den sen. Det var rynkad kjol och fastsytt liv och jag hade en röd mjuk hätta av satäng och röda strumpor, det minns jag. Det var mor Maja-Stina, August Kapps mamma, som gav en tygbit till min mormor och sa att nu ske du väva de henn tyge, för de ä frostvikstyg. Hon var ju sån att hon ville bestämma, så det var bara för min mormor att väva då. (En västklänning/livkjol i storlek 6-7 år och från den här tiden, finns i en granngård till Ebbas mormor. Där bodde mor Katarina, som var bandväverska. På vävnotan från 30-talet står det också livkjol. BJ) När vi skulle fara till Östersund på dräktparaden, då var jag 20 år, och förklä´na hade inte hunnit komma. Det var Bengta som hade beställt dom, fast jag vet inte varifrån dom skulle komma. Vi måste ju ha förklä´n så vi bestämde att köpa nåt billigt tyg – brunt gardintyg blev det – och sy av det. Vi tänkte att vi kunde ha dom till resdervförklä´n sen, när det var nåt på Udden och man skulle diska eller så, för man blev ju så rädd om dom nya förklä´na när dom kom. Mössa gjorde man själv och försökte få tag på nåt som var lite styvt till stomme, men det blev nog mest så att mössan låg ner mot huvet. Dom var klädda med rödrosa tyg, för vi var ju ungjänter på den tiden. Det var innan jag flyttade hitupp till Mon från Gäddede. Vi åkte på ett lastbilsflak till Östersund och bodde på nån skola, där vi låg på golvet. Det var så på den tiden. Vi åt vid långbord, men annars minns jag inte så mycket vad vi gjorde. Vi gick väl runt och visade upp oss och tittade på varann. Det var väl därför vi var där.”

Lilly Olofsson, Gäddede. ”Det var doktor Hummel som kallade till ett möte och bestämde att vi skulle vara med på dräktparaden. Karin Wassdahl och Bengta Mårtensson (Frostvikens dräktombud. BJ) var också med men det var doktor Hummel som bestämde. Jag förebar flera skäl för att inte vara med, det blev ju dyrt, men vi gjorde nästan allt själv så dräkterna blev inte så dyra ändå. Fast resan….. Men då sa doktor Hummel att han var skyldig Willman, min pappa, för två dynglass så det skulle ordna sig med resan. Britta Linde satt i det lilla huset bakom Filadelfia och vävde det mesta av tyget, men en del vävde själv, fast det var där dom vävde. Vi åkte lastbil till Östersund, satt på flaket under en presenning, men det gick bra för jag var knappt 20 år och så fick vi kaffe hos Arbman i Alanäs. Vi bodde på två pensionat i Östersund, dom finns inte kvar nu, och vi var där två nätter. På Jamtli var det så mycket folk och så trångt så man kunde inte ens sätta ut benen. Vi fick välja mellan två maträtter; fisk & tjockmjölk och köttfärslimpa & kräm. Frits Åslund var enda manliga deltagare från Frostviken. Det var bra att doktor Hummel bestämde för annars hade det nog inte blivit av.”

Magnhild Eriksson, Gussvattnet träffade jag i väntrummet hos doktorn och hon berättade: ”Dom här frostvikendräkterna är ju inte så gamla. Det var inte så att alla gick lika klädda. Men det är klart att det blev ganska lika för dom hade ungefär detsamma att ta av. Min farmor, Elin (1851-1939 BJ), hade gråa yllekjolar med ränder i vitt och lite blått. Dom spann och vävde själv för det mesta och färgade garn också och då blev det inte så många färger. Fast dom som hade pengar kunde köpa tyg förstås och då kunde det bli fler färger. Dom hade gråa eller vita blusar. Det var bomullstyg och ärmarna var rynkade med ett band nertill och knäppta med knapp och en ögla. Det var uppstående krage med knapp fram fast ibland var dom större i halsen så man inte behövde nån knäppning. Förkläde hade man av randigt bomullstyg och det var knytband i midjan. Dom hade ingen väska, men en påse som man bar inuti kjolen. Om man skulle vara fin hade man sidensjal fast annars var det bomull eller ylle. Underbyxorna var också av bomull och benen gick nedanför knäna där dom var rynkade och ihopknutna. Det var öppna innersömmar från knäna och upp. Dom knöts fast i midjan med ett band som satt i sidorna och först gick runt på framsidan för att sedan knytas bak. Så hade dom förstås en lång underkjol. Strumporna var stickade av ull. Ja, nu vet du hur dom var klädda förr.”

Det jag hittills skrivit ner, säger knappt någonting om varför frostvikendräkterna ser ut som dom gör och inte blir det bättre av att läsa följande brev, som jag fått kopia på från Minnesbanken. Brevet är svar på en förfrågan från en person boende i Grängesberg: ”Angående din förfrågan efter uppgifter om Ströms- och Frostvikendräkten som jag har mottagit vill jag meddela följande. Rent allmänt när det gäller folkdräkter i Jämtland så har man inte haft sockendräkter på samma vis som i t.ex. Dalarna. I stället har Jämtland varit indelade i tre stycken större dräktområden med gemensamma drag som främst syns på formen på mössan och stycket. Givetvis har det dock inom dessa dräktområden även funnits utrymme för lokala variationer, även om dessa dräktvarianter inte har haft sockengränser utan styrts av andra förutsättningar. Om du vill läsa mer om detta hänvisar jag till Lennart Björkqvists doktorsavhandling ”Jämtlands folkliga kvinnodräkter.” Under 30-talet gjordes en stor folkdräktsparad där man komponerade en dräkt för varje socken. Folkdräktsparaden föregicks av en dräktinventering. Många gånger förkastades dock de gamla plaggen och man komponerade helt fritt. Var vi står idag när det gäller dessa sockendräkter så vet vi helt enkelt inte på vilka grunder dräkterna togs fram. Det gjordes i ordning 3 st pärmar hur sockendräkterna såg ut men jämför man dessa 3 pärmar idag så stämmer de inte överens. Man har ändrat i texten och bytt ut tygprover osv, och man kan ofta inte se vad som är ändrat och vad som är original. Det är inte heller säkert att dessa tre pärmar innehöll samma uppgifter från början, då man inte ens på 30-talet var överens om hur dräkten skulle se ut. Denna lilla historik som en allmän bakgrund så att du ska förstå hur kaotisk situationen på folkdräktsfronten är här i länet. Vi vet alltså väldigt lite och det finns inte så mycket material att falla tillbaka på. (Hoppar här över ett stycke som endast handlar om Strömsdräkten. BJ) När det gäller Frostviken har de två olika dräktvarianter. Till dräkten med kjol och livstycke med grå botten och röd/vita och grön/gula ränder skall enligt uppgift ha funnits en förlaga. Livstycket hakades fast på kjolen. Förlagan till det livstycke av kalmink, som används till den blå kjolen finns på hembygdsgården i Gädddede. Det är bredrandigt i rött, blått och grönt i olika nyanser och försett med flera tennmaljor. Nu har man ju så många olika motiv till att ha en dräkt och bära en dräkt. Personligen skulle jag nog tycka det vore roligare med en dräkt som man säkert vet bygger på originalplagg. Som framgår av ovanstående så är detta tvivelaktigt när det gäller Ström och Frostviken.”
Östersund 1984-01-24 Anna-Lena Gullberg Länshemslöjdskonsulent

Hur ska då våra två Frostvikendräkter egentligen se ut. Under årens lopp har jag haft tillfälle att se många dräkter från 1935 och framåt och variationerna är talrika. Många – även jag – undrar över olikheterna och jag har ingen bra förklaring, men då tar jag till Ulla Oscarssons ord: ”En folkdräkt är ingen uniform!” Så sant som det är sagt! Jag ska ändå försöka att i ord och bild berätta om hur en Frostvikendräkt kan se ut och om Din dräkt inte ser ut exakt som min beskrivning, så ta det lugnt! Det är ändå ”en riktig Frostvikendräkt”. Om Du har vardagsdräkt eller helgdagsdräkt spelar heller ingen roll, det är en smaksak. Men gör gärna ett besök på Frostvikens Hembygdsgård i Gäddede och beundra 1700-talslivstycket, som är originalplagget till helgdagsdräktens livstycke. För övrigt finns där båda dräkterna i 30-talsupplaga. Den där blusen, som man inte använde, finns också där.

Vardagsdräkt

Kjol och livstycke i grått halvylletyg med smala ränder i rött/vitt och grön/gult. Kjolen rynkad så färgränderna syns, mitt fram ett slätt parti. Knäpps fram. 30-tals- kjolarna sydda på smal linning av tyget. Livstycket är kort med en bred ”linning” påsydd nertill. Knäpps med hyskor och hakar (på vävnotan från 30-talet står det livkjol, vilket betyder att kjol och liv sitter ihop. BJ). Särken av bomull med vid halsringning och uppstående kant utan knäppning. Senare har man ändrat till en åtsittande uppstående kant med knäppning bak. Korsstygnsbroderi på bröstet i rött bomullsgarn med initialer och årtal. Senare har broderiet sytts på en lös lapp som fästs på särken med nålar. Har hört att man var rädd att det röda garnet skulle färga av sig i tvätten. Sy broderiet direkt på plagget – garnet färgar inte av sig! Grönt bomullsförkläde (har ibland vävts i Gloriagarn för att likna siden) med smala ränder i rött/gult. Förklädesband; vit botten av bomullsgarn, mönster i rött/grönt ullgarn. Mönstret har varierat men under den period man har sytt dräkten i skolan har mönstret ”standardiserats”. Det var förmodligen enklare om alla vävde samma mönster. Detsamma gäller väskan, som tidigare syddes i många olika utföranden. Ganska trevligt egentligen med ett eget mönster, men även där har man övergått till ett enhetligt mönster, antagligen av samma skäl som när det gäller bandet. Väskan har ingen bygel utan hänger på en metallpinne och fästs med en ”sköld”. Mössa för vuxen kvinna/svart, för flickor/rosa. Den blå ungmöfärgen är knappast aktuell idag. Stycke av tyll med smal knypplad spets. Röda strumpor. Halskläde valfritt. Helgdagsdräkt: Kjol mörkblått halvylle i utförande som den grårandiga dräktens kjol. Livstycke bredrandigt halvylle, rosa, blå och gröna nyanser. 10 tennmaljor för snörning i midjan och ett smitt spänne upptill. Originalplagget har från början varit knäppt med hyskor och hakar, märkena syns på avigan. Varför inte återgå till den knäppningen? Livstycket sitter mycket bättre då! Mer om skärningen kan Du se på bilderna. Särk av linne med åtsittande uppstående kant vid halsen, sprund fram. Broderi i rött/blått/vitt bomullsgarn på halskant och ärmens avslutning. Förklädet, som ska vara komponerat av Karin Nilsson, har varp av bomullsgarn och inslag av yllegarn i grått med rosengångsränder på längden i färgerna rött/grönt/gult. Bandet: vit botten av bomullsgarn, mönster av rött/grönt ullgarn. Mönstret har varierat. Väskans förlaga finns på Länsmuseet i den permanenta utställningen ”Lust och fägring” och har inköpts från Johan Persson, Svanavattnet under tidsperioden 1923-31. Denna väska har skinnbaksida. Men även till den dräkten har man haft personliga mönster och Jämtslöjd har också bidragit med ett, fast det var Svanavattnet-väskan som man, på 30-talet, beslutade använda som förlaga. En av de få saker som det verkligen finns papper på. Vita strumpor. Halskläde valfritt. Nu kanske Du undrar vart mansdräkterna har tagit vägen! Vad gäller tyg till västar använde man i 30-talsdräkterna samma tyg som i kvinnornas livstycken. Skjortan efter gammal skjorta som finns på Hembygdsgården. Luva i grått ullgarn med rött öglebräm. Här kallas den förstås Frostviksluva, men kärt barn har många namn som t.ex. Jämtluva, Norskluva, Trönderluva, Liluva. Strumpor, diagonalrutiga, svart/natur, näverstickning/kontstickning. Det finns flera luvor på Hembygdsgården i Gäddede och man kan även se dem bl.a. i Levi Johanssons ”Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken”. Om Du vet något mer om Frostvikendräkterna, eller har äldre bilder, vore jag tacksam om Du hörde av Dig. Gäddede i december 2008 Berit Jonasson

• Info och fler bilder på www.hembygd.se/heimbygda/frostviken
• Lennart Björkqvist ”Jämtlands folkliga kvinnodräkter.”
• Levi Johansson ”Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken.” Han har också – bland mycket annat – ett flertal gånger medverkat i ”Jämten”
• Om näverstickning/kontstickning: Britt-Marie Kristoffersson ”Svenska tröjor”
• Ruth Gullbekk-Bolstad.”Kontstrikk” utkommen 2008
• Om kalmink: 1700-talstextil. Anders Berchs samling i Nordiska Muséet.

Burman uppger år 1794 att kvinnorna i Frostviken buro ”myssor i norsk form”. (Kan vara den s.k. ”tobladslua” från Lierne. BJ) JA Huss skriver omkring 25 år senare: ”Dock skiljer sig Frostviks nybyggare däruti, att de såsom mäst födde uti Norrige, hafva ock lika klädedrägt med norskarne.”